Dagen D...

... som i riktigt, riktigt Dålig!

Det började redan på morgonen. Matte tog mig ut på min morgonpromenad och skulle leka till det på slutet genom att jaga mig (vilket hon gott kunde ha låtit bli med) vilket ledde till att jag halkade på isen, så illa så jag skrek rätt ut. Fy sjutton så ont det gjorde och jag hade riktigt svårt att gå efterpå. Då kommer denna smarta människa på att hon skulle stretcha mitt ben för att se om det kunde hjälpa vilket det förstås inte gjorde (tror jag) men ont gjorde det. Inte nog med det så fick jag gå hela den långa bit hem också (minst 200 meter) :( Oj, oj, oj så synd det var om mig! Jag låg och vilade i flera timmar efterpå. Jag hörde att matte ringde min gammelmatte och berättade så hon blev nog rejält orolig över vad hon åsamkat mig ;).

Så mitt på dagen så hade hon bestämt sig för att jag bara skulle få gå ut en kortare tur, vilket blev längre än hon tänkt sig från början. Det för att direkt vi kommit ut från dörren så började salvorna ljuda och det är bara att erkänna: jag blev livrädd. Försökte finna tröst och stöd hos matte men tror ni hon brydde sig? Nej då, hon kämpade för att vi skulle gå vidare och jag kämpade för att få komma upp på hennes rygg, åtminstonde i famnen på henne. Kan ni tänka er: efter ett tag (kändes som timmar) så gav hon sig för en gångs skull (det händer aldrig!) och satte sig ner med mig och gav mig den tröst jag behövde. Dum som hon var försökte hon gaska upp mig med godis men vem ville ha det? När benen mina hade lugnat ner sig en smula så blev jag tvungen att gå vidare och vem hade något val? Svansen slokade och jag hade gett vad som helst för att få komma mig hem.

Efter ett tag så gick det ändå bättre men det dröjde inte länge förrän det satte igång igen. Matte drog med mig in på ett nytt område för att hon trodde kanske det kunde avleda och jag såg chansen att dra iväg, vilket jag - så här efterpå - förstår att jag kanske inte skulle ha gjort. Det enda som skedde var att det var jättehalt under snön och jag halkade för andra gången denna dag. Oj, oj, oj så bekymrad matte blev.

Senare så upptäckte hon en av mina små hemligheter vilket hon inte uppskattade alltför mycket. - Fy vad äcklig du är. Tänk jag som brukar pussa dig på munnen, sade hon medan hon febrilt letade i kattlådan efter korven som stunden före legat där :/ Ja, det är inte lätt att vara mig alla gånger men va sjutton har en puss för betydelse. Jag kommer inte att sakna dem :)

Dags för att koja! Hörs kanske i morgon, om damen har ork?

/ Salle