Kristider....

... var det för matte i dag efter vår morgontur. Vi mötte grannen och jag började skälla vilket ledde till att jag åkte på rygg. Det tyckte inte grannen om att se och sa till matte att hon var lite väl hård mot mig! Äntligen tänkte jag, vilken förnuftig granne :). Undrar om jag ska yla högre nästa gång eller helt enkelt sluta skälla på honom. Han verkar ju rätt så sympatisk egentligen - en riktig hundvän :)

Denna episod ledde till att matte ringde upp min gammelmatte för att få råd. Den stackaren får svara på alla dumma frågor hon kommer med; att hon inte helt enkelt talar om för matte att jag måste få vara som jag är :)

Nästa steg blev att skriva till Barbro Börjesson (hon i TV-programmet) för att se om hon kunde ha några tips att ge. - Jag vill ju för sjutton inte att grannarna ska tro att jag är stygg mot dig, sade hon och lät faktiskt lite ledsen. Men det är du ju matte: för om du lät mig vara som jag är så vore problemet löst, inte sant ;) Hur som helst så väntar hon på svar, eller inte svar från henne. Jag bävar på vad som ska komma härnäst: ska jag få munbindel nu eller utegångsförbud, eller vad :(

Det slutliga steget var att ringa brukshundklubben och snacka med en av honorna där. Konsekvenserna av detta samtal är nu att jag är bokad på en "slyngelkurs" till våren! Har ni hört så fånigt namn? Vadå slyngel? Jag är faktiskt en förnäm Lagotto, inte alls någon slyngel :(

Än värre skulle det bli då denna gräsliga tvåbening informerade matte om att det inte alls var bra att leka med pinnar ute i skogen för min del. Det sade hon efter att matte stolt berättat att hon övade dragkamp med mig, med pinnar som dragmedel och där hon - för att stärka min självkänsla - lät mig vinna. Fy, fy matte: så får man inte göra: jag kunde bli så uppstressad av det, sa hon på klubben och jag riktigt hörde hur matte blev nedstämd. Jöss, vad ni människor förstår er bra på oss hundar! Ska jag inte få springa efter pinnar nu heller? Snart får jag inte göra någonting, tänkte jag :(

Jag måste erkänna att jag tog mig en riktig funderare efter all denna tokiga information. Hur sjutton ska jag förhålla mig till detta? Nästa tur vi skulle ta så tror jag att både matte och jag undrade innerst inne hur det skulle gå?

Det gick bra!
- Helt otroligt, sa matte när jag satte mig ner på kommando, vid sidan av ett helt gäng med människor och UTAN ATT SKÄLLA ! Inte otroligt matte, tänkte jag: nu har du fått ur dig all frustration i alla dessa samtal du ringt så nu kan till och med du vara trevlig :) Själv blev jag så till mig över att få beröm att jag rusade rakt på nästa gäng och skällde av gammal vana ;) Tack o lov så var det för långt bort för att matte skulle hinna göra något otrevligt.

Efter denna lilla bagatell :) så var promenaden helt underbar, precis som matte ville ha det. Så sa hon i alla fall och jag hade det inte så dumt själv måste jag erkänna! Det är mycket roligare med en glad matte och när man själv känner sig glad och det gjorde vi båda två! Om det berodde på att vi inte mötte några fler på vår väg, ska jag låta vara osagt ;)

Än mer förvånad blev min matte då hon tog fram fönen för att torka min päls (hade fått all snö avduschad och var blöt) och jag bara låg kvar i sängen och njöt av värmen och att matte höll på med pälsen min.Då skulle ni ha sett min matte: hon lyste som en sol och jöss så mysigt vi hade det :)

Matte är som mig helt enkelt: helt ljuvlig ibland och ett riktigt monster ibland (jag vände bara på det hon sa till mig nu på kvällningen) :)

/ Salle