Ögontjänare

fick jag höra att jag var i dag. - Du ser mig bara in i ögonen när du får godis, sa matte. Ja, varför skall jag göra det annars, undrade jag i mitt stilla sinne. Jag skulle ha förstått att jag skulle åka på träning av att se "djupt in i ögonen"! Oj, vad jobbig hon är i bland :(

På eftermiddagen kom hon på en lysande idé: vi skulle gå en extra långtur i skogen. :) Hon tog fram köttbullar (ljuvlig lukt), bredde en smörgås som hon skulle ta med och ge mig, OM det var någon som skulle förstöra tillvaron våran med att skjuta. Så tog hon med dummien för att jag skulle få apportera.

Det visade sig att hon glömde smörgåsen och hade hon trott att jag skulle bli lugn av dessa ynka bitar köttbulle så måste det vara något fel på henne! Tack o lov var det tyst i skogen i dag!

- Gud är med mig i dag, sa hon helt plötsligt där vi gick, precis efter att jag ryckt flexikopplet ur näven på henne, och fått denna självindragande sak nedslagen precis bakom rumpan. Oj, vad läskigt det var och usch vad det lät när den kom släpande efter. Ni kanske kan gissa vad som hände sedan? Precis: varje gång jag ryckte så lät hon kopplet följa med och det tog bara några gånger så lärde jag mig hur långt jag kunde gå, för att "saken" inte skulle komma farande. Jag har ju lite värdefulla delar att passa där bak :)

Så skedde det: hon stannade, tog av mig kopplet och jag fick springa "fritt"! Kan ni förstå vilken känsla? Alldeles, alldeles, alldeles fantastiskt underbart är det och jag sprang. Sprang allt jag orkade, fram och tillbaka, stannade emellanåt och gosade med matte för oj, vad glad jag blev :)

Innan det var dags för hemfärd så blev det lite apportering (så där kul bara) och pinn-kastning.

Ja, ibland är livet helt härligt.

/ Salle